Det finns fortfarande

Tentan är skriven, ivägskickad med en mottagen bekräftelse och jag har helg.

Så låter jag det bara gå, låter tankarna hamna precis där de vill och börjar tänka på dig. Jag blev häromdagen orolig för att din födelsedag skulle passera utan att jag skulle reflektera. Är rädd för att jag någon dag slutar viska ditt namn, tror inte att den kommer. Är glad att jag fortfarande kan gråta för att du inte här, är glad för att jag fortfarande känner så mycket för dig att det kan göra ont i hela kroppen när jag tänker på dig. Vill ibland bara ställa mig och skrika. Jagsaknardigjagsaknardigjagsaknardigjagsaknardigjagsaknardigjagälskardig.

Det är inte orättvist att du inte är här längre, men jag saknar dig ändå. Jag kunde inte vara gladare för det vi hade, men jag saknar dig ändå. Jag kunde inte vara lyckligare för att alltid ha en del av dig med mig, men jag saknar dig ändå. Du är min Omma, du är du, jag saknar dig just därför.

En lycklig och litterär karaktär

Just nu är min mamma och besöker bokrean. Hon står säkert i mitten av butiken, någonstans mellan romanernas och biografiernas ursprungliga platser. Just nu är det säkert några andra slags böcker där, kanske historieböcker eller några engelska pocket som reas ut till oförskämt låga priser som till och med en törstande student kan tänka sig spendera åtminstone större delen av sitt CSN på. Min mamma står säkert där och svettas och svär lite för sitt inre att den där extra tröjan absolut inte behövdes när man står och trängs med resten av Ulricehamns befolkning inne i landets mysigaste, men därav inte rymligaste, bokhandel. Hon tänker säkert att det är i sådana lägen man borde vara åtminstone lite berättigad att skada den där odrägliga kvinnan jämte henne som dagen till ära sprutat på sig extra mycket av den där osmakliga parfymen vars doft fyller varenda näsborre till bredden. Mamma sänder säkert en extra ond blick till mannen som verkade tänka tanken att göra en antydan till att gå före henne i kön, mamma tänker säkert att han bara skulle våga, att hon minsann känner en och annan polis - och säkert någon torped också för den delen, eller åtminstone någon som skulle kunna repa hans bil om han fortsätter att eventuellt tänka tanken. Framförallt är mamma nog så fokuserad på att vara irriterad, hitta de bästa böckerna och trycka ihop sina ögonbryn i all sin arga karaktär för att missa hur hennes gamla elever faktiskt försöker säga hej till henne.

Där är mamma och njuter. Insuper dofter av svett, odrägliga parfymer, gör onödiga och förhastade köp och har det alldeles, alldeles underbart. Och så sitter jag här i all min misär med 475 ord kvar innan jag är befriad från denna tortyrens hemtenta. En text kvar att granska. En text med en metod jag inte förstår. En text som är bra och därmed sjukligt jobbig att granska.

När jag istället kunde vara hemma. När jag kunde fått stå bakom disken, svettas, njuta av att någon öppnar dörren och delar med sig av de 15 minusgraderna som finns på andra sidan av den K-märkta dörren, höra min egen mage kurra kopiöst av hunger när en kund med en kundkorg fylld till bredden säger att han visst hade förbeställt lite böcker också som tvingar mig att springa ner till fängelsehålan i källaren för att upptäcka att definitionen "lite böcker" var fem papperskassar som jag uppenbarligen ska bära upp för trappan på egen hand - och snabbt ska det gå. Hade vi ens så många olika titlar, skulle jag tänka då, ta ett djupt andetag, fundera på när jag sist svimmade på jobbet, hugga tag i kassarnas handtag vilka verkar kunna vara inne på att spricka när som under färden upp till butiken och så skulle jag ha det alldeles, alldeles underbart.

All I want is that efterlängtade hemtenta. Verkligen.

Jag pluggar. Imorgon kommer min hemtenta, efterlängtad som få. Från och med imorgon ska ge upp allt vad antydan till liv heter till förmån för validitet, forskningsproblem, komparativa studier, kausala samband, hållbara variabler och annat som på olika nivåer innebär någon typ av tillfredsställande rysning. Så jag pluggar.

Plugga: [p'lugg'a] verb. -r -de. Studera, läsa, utbilda sig, utvecklas till att bli en bättre människa med hög grad av motivation, göra allt som innebär annat än bläddra i boken man behöver bläddra i, kartlägga Spotifys hela musikutbud, tycka att låten nedan är värd att dela med sig av. The greater good och sharing is caring liksom.

Tappade klackar i taket

Nog för att humöret är betydligt bättre idag och nog för att det är lättare att andas och allt det där, så är sådana där hata-allt-och-alla-stunder rätt sköna att ha ibland - så länge de går över det vill säga. Och anledningen till att min dåliga inställning gick över ska jag helt och hållet tacka andra hata-allt-och-alla-människor för, utan dem hade jag nog inte vaknat till och förstått hur tråkigt det är med ogillandet och allt vad det innebär.

Men det här med vädret kan jag hålla fast vid från igår. Det borde faktiskt bli väldigt mycket vår väldigt mycket snart. Mycket för att jag inte har några pengar kvar på busskortet och därmed är förpassad till en icke-vindtät cykel, mycket för att jag vill sluta frysa, mycket för att jag vill kunna ta promenader utan att sätta igång mina tårkanaler men framför allt för att jag håller på att gå sönder mina vinterskor. Det blir så svårt att gå när man bara har en av två sulor kvar.

Jag gillar verkligen inte skor. Skor gillar verkligen inte mig. Jag kan inte hantera dem och de går alltid sönder på ett eller annat sätt. Ibland tappar jag klackar, ibland lossnar sulan, ibland lossnar sömmar och ibland går jag hål på sulan på samma sätt som man kan göra på strumpor - även på tjocka sulor. Det är inte okej. Det är framförallt dyrt och jobbigt att behöva köpa nya skor precis när de andra börjat anpassa sig till mina fötter.

Omstart är begärd

Den här dagen är hittills ingen bra dag. Ingen bra dag alls faktiskt. Jag vaknade efter, inte en utan flera, mardrömmar, somnade om, drömde några fler mardrömmar och försov mig. All antydan till positivt synsätt är borta. Och så är det kallt. Vad är det här för väder?

Vanligtvis brukar jag kunna tänka lite glatt, "jaja, det är kallt, men det blir ju snart fint". Idag kan jag mest spotta på sådan äcklig klämkäckhet.

Det finns inget som är bra idag. Alla har dåliga egenskaper - "sådana man ska jobba på". Spott. Idag har jag bara dåliga egenskaper och om jag ska jobba på dem kommer jag behöva gå i förtidspension på grund av utmattning. Om jag ens skulle ha energi nog att ta tag i något det vill säga. Hade jag haft en soffa hade det varit i den jag hört hemma. Något annat kan jag väl inte åstadkomma. Och se, jag har inte ens en soffa. Jag har inte ens en TV att vara miserabel tillsammans med. Jag vet inte ens vilken musik som matchar mitt låt-mig-inte-träffa-människor-humör idag.

Och då ska vi inte prata om mitt hår. Om jag vanligtvis har en antydan till bena har håret idag, passande nog, tyckt att det ligger bäst mitt på ansiktet och benan har varit kreativ nog att vända på sig så den ligger från öra till öra istället för från panna till bakhuvud.

Och så är mina händer torra.

Och så ska vi ha något jobbigt grupparbete igen. Så jag måste vara social.

Och sedan när jag varit social med gruppen får jag inte åka hem och fortsätta min miserabla tillvaro på egen hand, utan nej, jag måste låtsas vara sådär äckligt klämkäck på något möte.

Jag behöver ingen klämkäckhet idag. Jag behöver frossa i onyttighet och åtminstone få vara låtsassjuk så jag får tycka åtminstone lite synd om mig.

Och så blir jag arg på mig själv för att jag inte ens har vett att klaga på något som är värt att klaga på. Se, inte ens klaga kan jag göra ordentligt.

Finner avslag.

Take a walk on the wild side

Ska man göra något ska man ju göra det ordentligt. Så faller man, ska man falla ordentligt. Precis som jag gjorde när hela min gangsterframtoning förstördes efter lite bläddrande i en lokal gratistidning. Jag bor i den tryggaste storstadens tryggaste område och är så trygg att folk förmodligen förlorat riksdagsplatser om jag varit normalfallet.

Men jag kan nog vara lite ghetto ändå. Living on the edge, så att säga.

Helt spontant hade de ju kunnat vara lite närmare

Tessa bara poserar på en sten. Helt spontant.

Busan och jag är romantiska. Helt spontant.

Och livet det går också bra

Vet inte hur det hände. Jag vet faktiskt inte när det hände. Egentligen inte varför heller.

Men helt plötsligt satt jag fast i en vecka där jag har tre seminarier som alla har varsitt tillbehör på två skriftliga sidor och en muntlig presentation, ett konstituerande styrelsemöte med MST, två gruppmöten inför en nämnd som jag knappt hade koll att jag var invald i, ett redaktionsmöte med nationstidningen som jag visste att jag inte skulle kunna gå på men likväl sade att jag skulle försöka springa förbi, två stycken prata-handlingar-inför-stämman-kvällar, en heldagskampanj, ett löfte om att åka till Malmö och hämta grejer och en helhelg med stämma.

Så nu sitter jag här, alldeles hög på kaffe, har två stycken Word-dokument öppna med två olika seminarieuppgifter, olästa nämndhandlingar, olästa stämmohandlingar, förträngning om Malmöresa och vad gör jag? Skriver ett blogginlägg. Det är så man effektiviserar sitt liv.

Hemma bra och hemma bäst

Har ytterligare en lundapaus och njuter av att vara hemma, njuter än mer av att trivas så pass bra att jag kan säga mig åka hemifrån för att åka hem, känner mig glad över att kunna vara hemma och ha hemlängtan, att ha två tryggheter.

Det finns inget annat hemma där man kommer innanför dörren och sätter upp skorna på hatthyllan utan reflektion, fortsätter sin entré med att skrika schh och sätta sig på huk för att få krama om hundarna samtidigt som man försöker visa att man åtminstone borde ogilla hur högljudda och livliga de är. Det finns inget annat hemma där man hittar en att göra-lista där första punkten är "plocka bajs". Det finns inget annat hemma där man somnar med gott om plats jämte en liten hund och vaknar spänd på sängkanten med ett utrymme på några få centimeter jämte två hundar varav den ena inte har någon aning om hur stor hon faktiskt är. Det finns inget annat hemma där kommunpolitik ses som ett avslappnat samtalsämne för fredagskvällar. Det finns inget annat hemma än det där klockan 20 är sent, även på helgerna. Det finns inget annat hemma jag gillar så mycket som det hemma där min familj finns.

Det finns dessutom inget annat ställe där man går på stan och uppenbarligen känner alla som jobbar i butik - bara för att man själv gör det längre ner på gatan lite då och då. Det finns inget annat ställe där man spenderar en kvart med att bråka med solariets automatiska växlare som vägrar ta emot min 50-lapp, där den enda tanken som tänks är en melodi om att det är bara 50-lappen som är sig lik, att allt det andra verkar mera kalabalik. Säg mig minns du flygeln far? Glöm bort den är du rar för det är bara 50-lappen som är sig lik. För övrigt fick jag bara sola sju minuter just för den där 50-lappen vägrade bidra genom att reformera sig till mynten jag behövde.

Det finns dessutom inget hemma jag är så stolt och noga med att påpeka att jag faktiskt är otrogen mot, att jag tillämpar polygami med mina två hem.